Annika Thörn Legzdins 1999
Annika Thörn Legzdins konstnärskap fokuserar på svårgestaltade områden som passivitet och förgängelse. I en tidig serie bilder där hon använder sig själv som modell gestaltar hon kvinnan som en främling, en tillfällig besökare i sitt eget hem. En kvinna som oupphörligen skadar sig, kanske av misstag, kanske som ett uttryck för självdestruktivitet, kanske i ett försök att ge förhöjd livskänsla. Dessa bilder utstrålar ett sådant stillastående att betraktaren kan känna sig provocerad att vilja ingripa, påverka, väcka. Annika Thörn Legzdins har här lyckats med det märkliga att gestalta en passivitet som hos åskådaren förbryts till sin motsats, en stark uppmaning att agera.
I en senare serie har Annika Thörn Legzdins utvecklat detta känsloläge men uteslutit sig själv och projicerat in det i ett antal naturstudier av höstbelupna landskap. I dessa bilder möts betraktaren av en klaustrofobisk vägg, av natur i upplösning och förfall. Fotografierna aktiverar det som normalt brukar bli förknippat med ”den sköna” i höstens färgprakt och låter det överflyglas av associationer till fukt, förruttnelse och död.
En liknande upptagenhet av förgängelsen finns i det omfattande verket ”Källare” som ställdes ut 1998 och som skildrar ordningens sammanbrott i ett källarkontor där tingens organisation verkar ha växt naturligt in i ett organiskt kaos effektuerad av en påtagligt disträ karaktär. Ordningens upplösning vetter mot döden, det tillstånd där medvetandet inte längre förmår hålla samman varken verklighet eller tankar. Gestaltandet av denna upplösning är en röd och mycket sorgfälligt tvinnad tråd som löper genom Annika Thörn Legzdins konstnärskap. Hon bär fram detta svåra tema med stor värdighet, lyckas undvika dess klichéer och tvärtom erövra det till en effektiv och egen estetik. Annika Thörn Legzdins konstnärskap bär på ett löfte.
Hans Hedberg
Stockholm 990324