Tillspetsat seende: om tid och förgänglighet
Annika Thörn Legzdins fotografier av landskap utgör en meditativ sfär tömd på ord och människor. Här brer naturen ut sig i egen rätt, utan staffagefigurer som effekthöjande inkastare i förgrunden. För henne är detta ett medvetet val – med människor följer alltid en berättelse som gärna leder in på stickspår. Möjligen finns också ett etiskt övervägande. Naturen behöver aldrig frågas om lov före fotografering. Den ställer alltid upp. Fotohistorien är fylld av bildmakare som kapitulerat inför hisnande vidder och gjort naturen till fetisch. Utmärkande för Ansel Adams storslagna fotografier från nationalparkerna på amerikanska västkusten är den vördnadsfulla inställningen till naturen. Denna hovsamma attityd lever kvar i mycket av dagens landskapsfotografi.
Islands fantasieggande landskap kan vara problematiskt för fotografer som inte i första hand är ute efter estetiska effekter. Naturen tränger på och i arbetet med Circumstances (Omständigheter) övermannades Annika Thörn Legzdins ibland av en sublim vy. Men i ett precist läge stramas tyglarna åt och hon tar ett steg tillbaka. Det återhållna temperamentet kyler av. Med bilderna från södra Island i närheten av glaciären Vatnajökull skapar hon en egen värld där naturens gåtfullhet inte behöver förklaras.
Jag noterar dimman, djupa skrevor i bergssidorna och isblå horisonter. Gångarna tycks vara uthuggna ur glaciärisen. I en bild sugs blicken till en liten sten på en krusad vattenyta. Den blir, för att tala med Roland Barthes, bildens punctum och avgörande för upplevelsen av fotografiet. Scenen med den ensamma stenen i det gråblå havet för tankarna till en människa i nöd. Rännilarna från berget återkommer i olika skepnad och formar sig till en berättelse om oss själva, ett vittnesmål om våra artärer och vårt blodomlopp. Vi är alla offer för omständigheter och nu ser vi allting inifrån. Fastfrusna i det karga islandskapet väntar vi på att tillvaron ska uppvisa en vänligare och mer förlåtande sida. I fantasin driver en efterlängtad sunnanvind med pollenkorn förbi.
Mitt under arbetet fick projektet en ny dimension. Island hade tagits på sängen av en djup finanskris som gav eko i omvärlden. I det första fotografiet i serien är det som om skrynkliga pappersark – värdepapper utan täckning? – strötts ut mot horisonten och sedan lösts upp i en ogenomtränglig dimma. Ett surrealistiskt gäckande anslag, en lätt galenskap där verkligheten skruvats till med aparta objekt och teatrala infall. Men den förbryllande scenen på den låglänta stranden med lavasten är inte iscensatt eller redigerad i datorn. Det handlar heller inte om naturens förvandlingsnummer eller om sjok av spunnet socker utan om isblock som lossat från Vatnajökull. Det är högsommar och glaciären har börjat röra på sig. Men almanackan är samtidigt förrädisk. Solljuset letar sig sällan in i detta gudsförgätna kustlandskap och temperaturen gör i juli halt vid fem, tio grader. I detta land av is och eld törs knappt någon blomma slå rot.
En extrem naturalism och temperamentslös hållning till motivet har präglat mycket av den samtida fotokonsten. Andreas Gursky, Candida Höfer och Thomas Struth lägger skärpan jämnt över sina monumentala och knivskarpa bilder för att inte påverka betraktaren. Ingen detalj är mer värd än någon annan. Men de kolossala fotografierna blir efter den första fascinationen olidliga att betrakta och till slut sprängs blicken.
Annika Thörn Legzdins arbetar mer likt en klassisk dokumentärfotograf. Med väl avvägda skärpeinställningar betonar hon vissa partier medan andra får träda tillbaka och mjukt lösas upp. Olika verklighetsnivåer och stämningar lever sida vid sida i samma bild. Bakom en tvär gräns av dimma anar vi i hennes fotografier ofta en annan värld som vi inte kommer åt. Denna dubbla struktur med ett närplan och ett bortre skikt finns också i romantikens målningar. Inför dessa kan betraktaren på en gång kontemplera över livet här och nu och det på den andra sidan. Bakom dimman i Circumstances första bild föreställer jag mig den smältvattenflod som förde med sig isblocken. Snart ska de fortsätta sin vådliga resa mot kusten där de kommer att sköljas ner i Atlantens svallande vågor.
Islands säregna natur lockar. Två av samtidskonstens stora namn, amerikanskan Roni Horn och dansk-islänningen Olafur Eliasson har i likhet med Annika Thörn Legzdins använt ön som bärande motiv och inspirationskälla. I det mångfacetterade bokprojektet To Place fångar Roni Horn öns själ med reproduktioner av fotografier och teckningar. Hennes installation Vatnasafn (Vattenbiblioteket) består av 24 glaspelare med smältvatten från de största glaciärerna. Verket är placerat i ett tidigare bibliotek på Islands västkust och när klimatförändringarna dragit fram kommer glaciärerna att vara bevarade i flytande form. En lysande idé när det mesta i naturen för övrigt och det människan skapat får sina museer.
Olafur Eliasson utmanar den romantiska uppfattningen av ön med sina otaliga fotoserier. Likt en vetenskapsman betar han systematiskt av sina motivkretsar och med sin typologiska redovisning tar han medvetet död på laddningen i varje bild. Det finns guldkorn i hans fotoserier med glaciärer eller fyrar, men om bilderna rycks loss från helheten faller projektet samman.Varken Roni Horn eller Olafur Eliasson har något omedelbart gemensamt med Annika Thörn Legzdins men visar den samtida konstens skilda sätt att närma sig den isländska geografin.
Sviten Memento te mortalem esse (Minns att du är dödlig) kom till vid samma tid som Annika Thörn Legzdins närmaste väninna avled i cancer efter ett snabbt sjukdomsförlopp. I motsats till bilderna från Island har denna svit inget jungfruligt över sig. Vi möter i stället avtryck och sår människor lämnat efter sig. Bilderna togs i Vancouver och i de svårforcerade urskogarna på Vancouver Island. Annika Thörn Legzdins grävde flera gånger ner sig i lera eller kröp in i snår nära rotvältor för att fånga motivet ur jordens eget perspektiv. Likt en geolog eller arkeolog gjorde hon sig till ett med materien.
Fotografiet med döende träd i ett vattensjukt landskap blir en distinkt illustration till seriens rättframma titel. De gistna trädstammarna tycks ha utsatts för ett biologiskt angrepp. Timmen är slagen, men kretsloppet har sin gång. Unga, högväxta granar pressar på för att ta vid, men också de går mot en säker undergång. Hon påminner om vår korta existens på jorden, men fotografiet kan också fungera som bränsle i den miljöpolitiska debatten.
I konsthistorien varvas de välkända symbolerna för livets skörhet med kranier, timglas och maskätna frukter i förruttnelse. Annika Thörn Legzdins gör sina egna variationer på temat. I en bild ligger dimman som ett horisontalt skikt framför ett hus med rostigt tak. Ridån är på väg att dras för bakom de främre granarna – en påminnelse om livet som rinner ut. Snön i förgrunden är fast medan dimman är diffus. Hon arbetar med vithetens olika strukturer och finner symboler för nollpunkten, utplåningen och döden.
Vancouvers skyskrapor framträder i samma svit som en glittrande juvel långt bortom sandbottnen som blottats av tidvattnet som dragit sig tillbaka. Molnmassorna har tillfälligt öppnat sig, men kan lika snabbt sluta sig om staden. Hon spelar ut den gigantiska tomheten i förgrunden mot den vidsträckta himlen. Vancouver brukar rankas högt i listor över ”världens bästa stad”. Här dyker den upp som en hägring som när som helst kan försvinna med hela vår civilisation, precis som sandkornen i förgrunden som snart kommer att uppslukas av Stilla havets vågor.
Den kontemplativa stillheten kännetecknar även sviten Shadows där naturen visar upp sig i all sin enkelhet och storhet. I en av bilderna – Timeless – ligger horisonten lite på sned, en snapshot där skevheten skapar en spänning. Stranden vid lettiska Kurmrags på Östersjökusten är inbäddad i en grön sörja och algerna återges med extrem skärpa. Ute i vattnet ligger kala stenar som en kontrast till smetigheten på land. I Transformation ruvar ett berg med tång och fastkilade snäckor på den nystädade stranden. Bara en bit bort ligger Jurkalne, den plats där letter under andra världskriget i skydd av den höga kustlinjen flydde i båtar till Sverige. Tånghögen på stranden är en del av kretsloppet; den bryr sig inte om historien utan bidar tryggt sin förvandling till gödsel.
Den samtida konsten söker ofta sina motiv i moderna ruinlandskap som berättar om kommunismens, fascismens eller kolonialismens brott, om nybyggaranda och rekordår eller om industrialismens lämningar. Serien La Serre (det franska ordet för växthus) är tagen i ett övergivet växthusområde på väg mot flygplatsen i utkanten av Riga. Efter murens fall och Sovjetunionens uttåg blev området ointressant och lämnades åt sitt öde. Men nya ideologiska vindar blåste och ett nytt kapitel inleddes i Lettlands nutidshistoria. Den statligt ägda marken togs över av privata investerare och i närheten byggdes en av Rigas största shoppinggallerior. Något längre bort ligger också USA:s nya ambassad, en sluten monsterbyggnad på ett område stort som fem fotbollsplaner.
Bilderna på växthusen mal på i samma temperament och färgton. Denna upprepning med sitt envetna vändande och vridande på perspektiven är påfrestande men också fotoseriens styrka. Trävirket har brustit och allt har brakat samman. Glasen har fallit ur sina spröjsar och ligger krossade på golvet tillsammans med lerkrukor som aldrig kom till användning. I en bild tornar glasskivorna upp sig likt isblocken i Caspar David Friedrichs målning Vraket av skeppet Hoppet. Vertikala trälister ramar in de hoppressade glasskivorna i Annika Thörn Legzdins fotografi och plötsligt har en tavla uppstått, en bild i bilden. Hos Friedrich är katastrofen med fartyget som ränt in i ismassorna brutal och mäktig. Annika Thörn Legzdins gestaltar i stället ett gradvist förfall där människan lappar och lagar i en övertygelse om att slutet går att skjuta upp.
I seriens första bild dras min blick till en svart detalj. Antingen är det en krukskärva eller öppningen till Hades. Döden hissar ibland oannonserad flagg. I en annan scen är fönstren hjälpligt ersatta med plastskynken som tunna membran mellan inne och ute. I revorna syns fragment av en okrattad gång och frodig växtlighet. Det blir bilden av ett utsatt tillstånd. Inkapslade i oss själva är vi varken helt och hållet skyddade eller har fri sikt ut. Under förfallet har ängens ogräs ogenerat vandrat in i de raserade växthusen: kirskålen med sina vita flockblommor och gullrisets gröna stänglar. Det finns inga spår av de blommor som en gång odlades. När Annika Thörn Legzdins första gången kom till platsen mötte hon några ungdomar som i skydd av de rangliga husen eldade upp kablar för att komma åt koppar. Sviten blir ett dokument över en plats och en tid i förvandling. Växthusen är idag helt borta och senaste förslaget är att bygga toppmoderna biltvättar på området.
Sophie Allgårdh, konstkritiker i Svenska Dagbladet och författare till flera böcker om samtida konst