Naturens röst
I det övergivna växthuset har naturen tagit över: glaset som ska skilja mellan inre och yttre, tuktat och vilt, nyttoväxt och ogräs, är krossat. Bland all bråte samsas kirskål och tomma blomkrukor på den plats som förut inrymde ett ordnat arrangemang av plantor för mänsklig konsumtion.
Annika Thörn Legzdins fotografier, speciellt i serien ”La Serre”, ifrågasätter den gräns som vi människor drar mellan vild och domesticerad natur – och visar att vår bild av det vilda i själva verket också är en kulturell konstruktion. Samtidigt riskerar det som vi betraktar som vild natur reell utplåning: haven fiskas ut, regnskogar skövlas för att bereda mark åt odling av sojabönor som blir föda åt djuren i kött- och mjölkindustrin. De vilda djurens habitat krymper i en skrämmande takt.
Men styrkan i Annika Thörn Legzdins fotografier är att de också lyckas förmedla att naturen är mer än en kulturell konstruktion. De antyder att även om vi inte kan närma oss naturen utan språk och begrepp (som ”det vilda” och ”det domesticerade”), så undslipper naturen vårt språkliga försök att fånga den. Fotografierna gör oss uppmärksamma på att vi är mer beroende av naturen än naturen är av oss. Om vi definierar oss i motsats till naturen och försöker upphöja vår mänskliga kultur till sådana nivåer att den aldrig nuddar marken, så riskerar vi att förlora greppet helt och hållet.
När den tyske nittonhundratalsfilosofen Theodor W. Adorno försöker tänka det natursköna på nytt, är han väl medveten om fallgroparna. Han undviker en naiv romantik, som hävdar en omedelbar tillgång till naturen i sig. Adorno poängterar att erfarenheten av det natursköna har blivit oerhört komplicerad i vårt naturbehärskande samhälle. Turistindustrin har gjort den så kallade orörda naturen till en vara. Det är därför Adorno hävdar att det natursköna måste förmedlas genom konsten. Enligt honom är det viktiga i det han kallar autentisk konst i själva verket att den förmedlar naturens ”mer”. Naturen som vi känner den är inte allt det som naturen skulle kunna vara, eftersom vi i vårt försök att härska över den, har skadat den. Och vi har samtidigt skadat oss själva. Den mänskliga civilisationens historia karaktäriseras av ett försök att kontrollera både den natur som ligger utanför oss och vår egen inre natur. Vi har förnekat vårt beroende av naturen och vår delaktighet i den. Enligt Adorno har konsten förmågan att minnas den destruktivitet som hittills har åtföljt den mänskliga civilisationens utveckling. Konsten ger röst åt den lidande naturen, och genom att lidandet på detta sätt kommer till uttryck, lyckas konsten också hålla fast vid möjligheten till ett annorlunda förhållningssätt till naturen, ett förhållningssätt som karaktäriseras av erkännande och respekt, istället för förnekande och kontroll.
Annika Thörn Legzdins fotografier påminner oss om sårbarheten i den mänskliga existensen när vi står inför naturens krafter. Hennes fotografier är förflyttade från den ”omedelbara” naturen och kan därför reflektera över mänsklighetens tillstånd. Den underliga skönhet som strålar ut från fotografierna i serien ”Circumstances” beror antagligen på att de förmedlar känslan av att det är så här naturen ser ut till och med efter katastrofen. När vi människor själva har lyckats göra mänskligt liv på den här planeten omöjligt, kommer någon form av liv ändå att fortsätta utan oss. Adorno skriver angående scherzot i Gustav Mahlers tredje symfoni att den ”på ett profetiskt sätt gör sig lustig över hur tunn och bräcklig kulturen är så länge den ruvar på katastrofer som hastigt kunde inbjuda skogen att sluka de ödelagda städerna.”[1] Är det kanske detta som fotografierna i Thörn Legzdins serie ”Memento te mortalem esse” vill varna oss för? Inte bara människans ändlighet som individ, utan också möjligheten av mänsklighetens förintelse som art. På en bild i serien skymtar ett hustak, på ett annat en stad i fjärran, som en hägring. Som om vi plötsligt fick naturens perspektiv på oss själva. Vi är oändligt små. Förmultningens processer kommer att sluka oss alla.
Camilla Flodin, fil. dr i estetik, forskare vid Filosofiska institutionen, Uppsala universitet
[1] Theodor W. Adorno, Mahler. Eine musikalische Physiognomik, (1960, 1963), i Gesammelte Schriften bd 13, red. Rolf Tiedemann (Frankfurt am Main: Suhrkamp, 2003), s. 157.