Examinationstext Konstfack
Vad som i grunden intresserar mig hos denna fotograf, liksom hos hennes två klasskamrater bland avgångsstudenterna vid avdelningen för fotografi, är den tydliga viljan att formulera ett livsprojekt. Annika Thörn Legzdins utnyttjar ett självbiografiskt material, mer eller mindre synligt i sina verk, ett slags ensamhet förefaller det mig, som är personlig och nödvändig. Detta tillstånd transformeras under resans gång till ett mera kosmiskt predikament, en lockelse att tänja gränsen mot språklöshet och tystnad. Den ensamma människan rör sig i ett landskap som är fyllt av tecken och spår. Hon är ett subjekt på gränsen till försvinnande.
”Att lämna sig efter sig efter sig mil efter mil efter mil” skriver Gunnar Ekelöf i en dikt och komprimerar i denna formel det konstnärliga skapandets inre drivkraft: att göra det privata allmänmänskligt, att spränga biografins trånga ramar och söka identifikationen på ett annat högre plan. Så har jag alltid uppfattat den scen i Nya Testamentet där Jesus kallar sina lärjungar: ”Den som inte bär sitt kors och efterföljer mig, han kan inte vara min lärjunge.” Till en fiskare vid Genesareths sjö yttrar han ”Frukta icke. Hädanefter skall du fånga människor.” Varpå mannen lämnade sitt nät och följde honom. Jag inbillar mig att Annika Thörn Legzdins (ATL) i sina fotografier och objekt bearbetar en sådan ”religiös” problematik. Hennes utgångspunkt är en isolerad individ försatt i akut existentiell kris. Så minns jag hennes bilder för ett år sedan. Förslummade urbana miljöer där hennes egen fysiska närvaro ger sönderfallet en precis innebörd. Som betraktare pendlar jag mellan ett slags förlamande frustration och ett egendomligt lugn mitt i förödelsen. Vad beror det på? När jag nu återser dessa vardagsscener symboltyngda och allegoriska i mitt minne, upptäcker jag deras abstrakta potential. Det teatraliskt självupptagna är borta. Hela kompositionen framstår som en i minsta detalj genomtänkt språklig akt. Ett bra exempel på detta behärskade bildrum är ”den vita hammocken”. Ett av många självporträtt där den omgivande miljön framstår som en ”station”, platsen för ett avgörande, ett inre uppbrott. Färgen på hennes kläder får accentuera vilka känslor som för tillfället är engagerade. Föremål med specifik laddning spelar stor roll i bilderna. En brevlåda, en soptunna, en vit hammock. Från den senare utgår en ovanligt stark suggestion vilket kan bero på att den omsluter personen och ger hela bildrummet en fast geometrisk struktur. En farkost på vilken den ensamma kvinnan färdas genom verkligheten. Ett slags ”intellektuell” projektion lagd över en kaotisk värld där allt glider isär och faller sönder.
Jag anslog en ”religiös” ton inledningsvis, jag avsåg något som vetter mot mystik i ATL:S bilder. Den tendensen blir tydligare i en följande svit fotografier: dimmiga förortsmiljöer med en ensam figur, draperad i fotsid klädnad. Det är en stämning som leder tanken till den polske filmregissören Kieczlowsky som revolutionerat den samtida filmen genom att åter ge sig i kast med moraliska och existentiella problem – liksom före honom Carl Dreyer, Robert Bresson och Ingmar Bergman. Den ensamma kvinnan får mig också att tänka på Strindbergs ”Ett drömspel”: Indras dotter som kommit till jorden för att leva människornas liv men ger upp.
ATL:s ”drömspel” är kanske ett försök att distansera sig från den ursprungliga plats där vi första gången såg henne, det förfallna villaområdet. Men vägvalet synes inte självklart; hon prövar andraalternativ. En serie lätt surrealistiska eller dadaistiska tablåer låter huvudpersonen undersöka olika instrument: en dammsugare, ett timglas, en kaffekvarn. Vågar jag påstå att denna estetik inte riktigt passar ATL:s melankoliska sinnesstämning? Föra att bota sitt tungsinne tror jag att hon behöver tyngre motstånd. Låt mig i detta sammanhang ta upp de fysiska objekt hon tillverkat.
Ett av dessa utgör en integrerad del av ”drömspelsprojektet”. Två vinkelställda speglar där vi ser ”Indras dotter” sväva mellan höghusen bryter sönder fotografiets yta och öppnar en annan entré för blicken. Mystiken har här fått en mycket exakt form. Jag ser detta verks som ATL:s intressantaste.
Jan Håfström
St Bringes den 15 juni 1998